En halvkonstig "transblogg" som för det mesta inte alls handlar om trans, bara ibland.

Sofie

Personligt brev till den socialautredningen.

För er som inte riktigt hänger med när det gäller utredningen av transsexuella, börjar jag detta inlägget med att förklara vad ”Social utredning” betyder: Den sociala utredningen går ut på att utforska patientens sociala liv, vad personen har varit med om, hur hon/han fungerar i samhället. Vilken typ av vänner, familj och personer runt omkring som existerar. Det är en viktig del i utredningen då man ser om personen ifråga får något stöd från personer utanför psykologiska mottagningar  eller kanske behöver extra stöd. Man går igenom barndomen och hur man haft det under sin uppväxt. Det ingår även ett moment då man ska skriva ett ”Personligt brev”, där man med egna ord förklarar det man har gått igenom under mötena med kuratorn. Detta för att det inte ska uppstå någon form av missförstånd. Texten som följer är mitt personliga brev som jag har get till min kurator i Lund.

”Postpubertal yngling i sina bästa år” var den en som beskrev mig som en gång, det säger inte mycket om mig som person och skulle troligtvis passa in på de flesta i min ålder, men det var lätt att ta till sig i alla fall. Det finns nog många tankar om vem jag är som person hos de som känner till mig och ingen som är den andres lik. Många tycker nog att jag är en stark person som vågar stå för det jag gör och inte går att rubba på i första taget och det kanske stämmer till viss del. När jag vill något eller har ett mål är det svårt att sätta krokben för mig och hindra min resa. Många anser nog att jag är en person som tar för mycket plats och försöker visa upp mig själv som ett bättre exempel, vilket är något som jag själv absolut inte kan hålla med om att jag gör, i alla fall inte med mening. Jag är ingen offentlig person, även om jag ofta råkar ut för att bli det, och jag känner inte att jag behöver mer uppmärksamhet än den jag kanske redan har , men jobbar man med musik och står på scen så är det något som kommer naturligt och uppfattningen om att jag kräver denna kommer troligtvis från någon form av avund för det jag har fått göra i mitt liv. Jag har fått känslan av att folk tror att jag kan mer än vad jag själv tror att jag kan och kanske är det så att jag kan mer än vad jag  vågar erkänna för mig själv. Man skulle lite ”tonårs-depressivt” kunna säga ”ingen förstår sig på mig eller vet vem jag är”, även fast jag försöker vara så öppen som möjligt. Men vem kan påstå att dom känner en annan människa?

Jag har bott i samma hus, i samma kvarter och samma stad i hela mitt liv. Jag föddes i Hässleholm och har nu bott där i 21 år. Jag har inga direkt tydliga minnen från tidig ålder, det första minnet jag på något sätt kan koppla till en ålder är när jag var runt 6 år och hade fått höra att alkohol var farligt. En morgon vaknade jag tidigare än resten av familjen och fick för mig för att hälla ut nästan alla mina föräldrars alkoholhaltiga drycker i buskarna på tomten. Något som inte uppskattades även om jag inte hann tömma så många flaskor innan någon kom på mig och av vad jag har fått höra har jag tydligen varit en busig rackare i mina yngre dagar. Individerna i min familj är väldigt självständiga och hittar oftast på saker själva, vi är ingen ”sitta i soffan och äta chips – familj” som arrangerar mysiga hemmakvällar och planerar in dagar då vi bara ska umgås med varandra.  De gånger som alla sitter samlade i samma rum är ovanliga och mycket slumpmässiga, men vi har ändå en bra relation till varandra och har inte svårt för varandra på något sätt.

Det enda jag kan komma ihåg från dagis var att jag aldrig ville delta i de så kallade ”sovstunderna” då de trötta barnen gick och la sig för att sova middag. Jag var alldeles för aktiv för att kunna vila och lägga mig till ro mitt på dagen, men en gång blev jag tvingad till att försöka att vila vilket slutade i att jag var det enda vakna barnet i hela salen och även kände stora aggressioner mot mina kära dagisfröknar. Dom lärde sig dock att jag inte var ett ämne för vila och lät mig leka vidare.

Låg och mellanstadiet tillbringade jag på en av dem mindra skolorna i staden. Skolan hade runt 200 elever och alla kände alla vilket gjorde det till en mycket trevlig och säker skola. Det var även här jag fick min första kompis, alla de andra killarna ville spela fotboll vilket vi avskydde över allting annat, idrott har inte heller senare varit av något större intresse för mig. Vi fick hitta på andra saker att göra, exakt vad vi gjorde kommer jag inte ihåg, men båda två hade ett intresse av datorer och tillbringade troligtvis för mycket tid framför dessa. Det var även under denna tiden jag på något sätt började utforska min sexualitet. Mina föräldrar ansåg när jag var i tioårsåldern att jag var mogen nog att få nycklar till hemmet och kunna gå hem nästan direkt efter skolan. Det gav mig tillfälle att vara helt ensam utan någon som kunde kontrollera vad jag gjorde och jag började bland annat att pröva kvinnliga eller ”av samhället sett som feminina” kläder .

En dag när jag var ensam hemma hittade jag en flaska nagellack. Jag hade sett hur min mor använde detta på sina naglar och blev väldigt intresserad av att testa. Smink hade jag testat sedan innan, både när jag var väldigt liten och inte hade någon tanke på könsindelning, men även senare. Problemet med nagellack var att det satt fast. Det gick inte att tvätta bort med vanligt vatten och detta skapade en panikartad känsla hos mig. Jag viste att mina föräldrar snart skulle komma hem från jobbet och var rädd för vad dom skulle säga om dom såg att jag hade nagellack kvar. Jag rusade ner i källaren och rotade fram en fil ur en verktygslåda och filade snabbt bort det så att ingen skulle se några spår av vad jag hade gjort.

När det var tid för högstadiet så var det dags för en ny skola, detta var en mycket större skola med runt 800 elever.  Här växte vi ifrån varandra, jag utvecklades socialt och skaffade nya kompisar som var i samma stadium som jag själv var vid den tiden. Jag hittade andra musikintresserade och vi satte ihop ett band. Klassen som jag gick i var väldigt väl sammansvetsad och alla var väldigt bra kompisar med varandra och av dem som bor kvar i närheten är det fortfarande många som umgås. Det var även under högstadie tiden som jag hittade namnet Sofie. Kvällar och nätter ägnade jag åt att testa både kläder och smink. Jag började även att använda webcam för att kommunicera med folk ute i världen när jag var Sofie. Det var aldrig någon som ifråga satte om jag var kille eller tjej och det kändes extremt bra att kunna leva sig in i rollen som Sofie och det var även under denna tid som jag kom på att jag var bisexuell. Jag hade en bra relation med en kille på internet som jag pratade väldigt mycket med och blev förälskad i. Det var i det läget som jag valde att avsluta relationen, jag förstod att jag inte var den enda som hade byggt upp känslor, han hade också gjort det.

Gymnasietiden var väldigt bra för mig, jag fick upplopp för mina musikaliska egenskaper och hamnade i en klass med överlag god musikalisk förståelse. Inriktningen var i grunden ett samhällsprogram men med inriktning på estetiska ämnen, främst musik. Det kändes som att alla förstod varandra väldigt bra och respekterade varandra. Det blev aldrig några bråk även fast vi ofta var oense om många saker, men bråken handlade aldrig om riktiga känslor utan snarare om politik eller andra liknande åsikter om hur världen runt omkring fungerade. Vi argumenterade gärna mot varandra och hade väldiga diskussioner om allting.

I det stora hela har jag haft en väldigt bra uppväxt, ett bra liv, en trygg tillvaro. Trotts mina inre oroligheter har jag mått bra. Jag tror att det beror på att jag själv alltid vetat vad jag är, vem jag är, vad jag vill blir, hur jag vill att min framtid ska se ut, vilka vänner jag vill ha, var jag vill befinna mig i samhället, i tiden och i rummet. Även fast längtan till förändring av mitt utseende, till min yttre alltid varit extremt stor har jag hittat en fast punkt i mitt inre. Självklart kommer mitt inre alltid att förändras, men det kommer aldrig att förändras i någon riktning som jag själv inte valt.

”Vi är resultatet av vad vi tänker.”
/Buddha

”Det värsta som kan hända är att vi blir resultatet av vad andra tänker om oss.”
/Sofie Ward